Att längta efter kärlek – och våga erkänna att man inte vet hur den känns

"Ibland är längtan efter kärlek så stark att den får eget liv. Och ibland inser vi – försent – att vi aldrig riktigt lärt oss känna igen den."

Att längta efter kärlek – och våga erkänna att man inte vet hur den känns

Första gången jag minns att jag var kär var i mellanstadiet, i en klasskompis.
Hans namn är inte viktigt för bloggen, men för mig – Angelica – kommer det alltid vara ett namn jag bär med mig.
Det som gjorde honom speciell var att han försvarade mig. Han sa ifrån.

Jag var ett barn med en ensamstående mamma och en lillasyster med separationsångest.
En flicka som, sedan skilsmässan, längtat efter en pappa som försvann. En flicka som undrade: Varför? Var det mitt fel?

Idag vet jag att det inte var mitt fel. Att han inte var bra för oss.
Men som 10-åring ville jag bara förstå – och bli älskad.

Som tur var klev mitt försvar in. Du vet, den där smarta, överlevnadsmekanismen som hjälper oss att glömma, le och skratta, fortsätta.
Mitt beroende (och försvar) blev förälskelse.
Jag började snabbt fantisera om ett liv med den som visade mig minsta lilla vänlighet.

Var det inte Richard Herrey eller Luke Macahan, så blev det klasskompisen.
Han som sa ifrån. Försvarade mig. Fick mig att känna mig viktig, när ingen annan gjorde det.

Jag var totalt förblindad av kärlek till honom, men visste såklart inte hur jag skulle visa och förklara min kärlek.

Och det skulle också dröja mer än 20 år innan jag förstod att något i mitt beteende inte var helt friskt. Att jag behövde hjälp.

Fram tills dess levde jag med tanken att det inte gjorde något att jag inte var älskad.
Jag sökte bekräftelse genom att leva ut mina sexuella fantasier – på ett promiskuöst sätt. Från ett möte till ett annat. Inte för att jag var fri, utan för att jag var vilsen.

Den dagen jag satte min fot på mitt första 12-stegsmöte för vuxna barn till alkoholister och andra dysfunktionella familjer, visste jag inte varför jag var där.
Jag kom ju från en ”normal” familj. Men när jag hörde texterna som lästes, hände något i mig.
Jag kände igen mig. Även om jag inte förstod hur.

Jag var ju den hjälpsamma. Den snälla. Som tänkte gott om alla (det gör jag fortfarande – men inte lika blint längre).
Och jag kunde inte förstå varför ingen ville älska mig.

Jag hade precis blivit lämnad av en kvinna jag älskade. Jag försökte få henne tillbaka, men det var lönlöst.
Hon ville inte. Hon var rädd för mig. Rädd? För mig?
Snälla, hjälpsamma jag?

Jag var förkrossad. Visste inte hur jag skulle gå vidare.

Och så tog en ängel med mig till mitt första möte. Tack, du vackra ängel. Utan dig vet jag inte hur det skulle gått.

Där, runt bordet, fick jag höra berättelser som lät som mina. Galenskaper jag kände igen.
Och jag valde att komma tillbaka. I många år kom jag tillbaka. Regelbundet.
Två varv genom stegen. Lager efter lager av identitet som skalades av.

Sex år senare fick jag äntligen tag på min ilska.
Det var på en gång den bästa och värsta stunden i mitt liv.
Äntligen var jag fri från den del av mig som 'låtsades' vara snäll och vänlig, fastän jag egentligen var rasande.
Samtidigt kunde jag inte härbärgera raseriet, så att det kom ut på ett sunt sätt.

Där stod jag – framför ännu en person som jag älskade – och som inte ville ha mig.
Jag kände mig värdelös och värdefull på samma gång.

Jag hade lärt mig massor under de sex åren, men samtidigt, inte något. Inte egentligen.
Jag hade bara låtsats veta och förstå.

Jag nådde botten den kvällen. Började om från början.
Och insåg att jag, trots all dysfunktion, i grunden var frisk. Inte – som programmet lärt mig säga – sjuk.

Det var också först då jag insåg: Jag vet inte vad kärlek är.
Jag vet inte hur det känns att vara älskad.

Det låter dramatiskt, jag vet. Men det var – och är – sant för mig.
Jag vet inte hur det känns – i kroppen, i hjärtat – när någon älskar mig.

Missförstå mig rätt: jag har varit älskad. Men jag har inte haft verktygen att ta emot den kärleken.
För jag har inte känt igen den.

Låter det konstigt? Ja, kanske det. Men det känns sant för mig.

Det är också en av anledningarna till varför jag skriver det här.
För att utforska vad kärlek är. Hur det känns. Och jag hoppas du vill följa med.

Jag tror nämligen inte att jag är ensam.
Jag tror att vi är många kvinnor – särskilt vi som växte upp med otrygghet, frånvarande föräldrar, eller med roller där vi alltid skulle vara starka – som bär på samma längtan, men kanske inte vågar erkänna den.
Eller så fortsätter vi att söka kärleken där den inte finns.
Förminskar oss själva för att passa in i en mall som egentligen aldrig varit vår.

Vem blir jag om jag säger:

"Jag vet inte hur det känns att bli älskad?" Vad gör det mig till?

Jag vet hur det känns att älska – för det har jag gjort många gånger. Hårt, innerligt, ibland lite för intensivt.
Men att ta emot kärlek, det är något helt annat.

När jag började inse hur dysfunktionell jag själv varit, drog jag mig tillbaka.
De delar av mig som varit levande, färgstarka, karismatiska – de tystnade.
Det var de delar jag använt för att manipulera och förföra.
De blev till något jag inte ville kännas vid.
Så jag grävde ner dem – i jorden och djupt inom mig.

Men nu vill jag hitta dem igen.
Jag vill känna mer. På riktigt.
Jag vill våga ta emot.
Och jag vill våga visa upp de delar av mig som jag faktiskt tycker om.
På ett sunt sätt.

Känner du igen dig? Vill du ta steget tillsammans med mig – utforska, känna och öppna upp för en kärlek som är både djup och genuin?